Nu tänkte jag presentera lite statistik över hur den svenska ohälsan ser ut. Detta för att du ska få en bild av hur stort problem detta faktiskt är för de drabbade individerna och vilket effekt det får på vårt befintliga sjukvårdssystem.

 51 procent av svenskarna är överviktiga. 400 000 svenskar lider av diabetes och den siffran uppskattas vara fördubblad till 2030. 27 000 svenskar får hjärtinfarkt per år och av dessa dör 25 procent inom den första månaden efter hjärtinfarkten. 28 000 svenskar får stroke varje år. 1 000 000 personer i Sverige har IBS. 5-10 procent av den svenska vuxna befolkningen har en autoimmun sjukdom. Då ligger vi ändå betydligt lägre än vad man gör i USA. I USA har en av sex personer en autoimmun sjukdom och många har fler än en autoimmun sjukdom, eftersom risken för att insjukna i ytterligare en autoimmun sjukdom är betydligt högre om man redan har en autoimmun sjukdom. 440 000 svenskar medicinerar med Levaxin framför allt för Hashimotos sjukdom., vilken är vår vanligaste sjukdom kopplad till sköldkörteln. En stor andel svenskar känner oro, ångest och nedstämdhet. Antidepressiva läkemedel har ökat med 33 procent de senaste tio åren. Långtidssjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa har ökat kraftigt. Enligt Myndigheten för vårdanalys går 80-85% av vårdens kostnader till behandling av de kroniska sjukdomarna. En fjärdedel av befolkningen har minst två kroniska sjukdomar. Demenssjukdomarna ökar lavinartat.

De flesta områdena inom sjukvården är överansträngda. Många som arbetar inom sjukvården blir utbrända och många slutar på grund av att arbetsbördan är orimlig. 

Det här är inga upplyftande siffror och jag tycker egentligen inte om att lägga mitt fokus på ohälsa utan tycker att det är både mer upplyftande och konstruktivt att fokusera på hur vi kan ändra på detta, så att människor får en bättre hälsa och en bättre livskvalité.

Här behöver vi tänka nytt och vi behöver ett helt nytt perspektiv. Men vad kan vi göra för att ändra på detta? Svaret på det är att vi kan införa ett funktionsmedicinskt perspektiv inom sjukvården. Här handlar det om ett helt nytt sätt att tänka. Läkare, psykologer och sjuksköterskor saknar ofta utbildning för att kunna ge råd om kost, näring och rörelse. Få patienter får möjlighet att träffa en dietist eller kostrådgivare. Vi har delat in vårt sjukvårdssystem i olika specialistfält och dessa har olika status. Att jobba preventivt och att jobba med kost och näring har låg status. Vi har även delat in vården så att olika yrkesgrupper har hand om olika områden och det är ju inte så konstigt då man inte kan förvänta sig att alla ska kunna allt. Men när uppdelningen blivit så rigid att olika yrkeskategorier enbart jobbar med den del av människan som de har sin huvudsakliga utbildning inom så ligger det inte längre i patienternas intresse. Alla inom vården borde kunna arbeta med och prata om livsstil med sina patienter då detta är grunden för vår hälsa. Alla inom vården borde ha kunskap om människans systemiska helhet.

Funktionsmedicin ställer sig alltid frågan varför ett tillstånd av ohälsa har uppstått. Man vill alltid ta reda på grundorsaken/grundorsakerna och jobba med det. Detta skiljer sig kraftigt från den traditionella skolmedicinen som ofta är symtom- och diagnosorienterad och lägger störst fokus på att behandla symtom. En person som söker för huvudvärk med synrubbningar och illamående får oftast diagnosen migrän inom den traditionella vården och behandlingen för det blir då vanligen migränmedicin som patienten tar när den får symtom. Inom funktionsmedicin så frågar man sig varför personen i fråga får migrän, vilka underliggande faktorer som triggar detta. Man utreder detta på djupet och sätter in behandling på det som är de underliggande faktorerna. Om testerna exempelvis visar på överkänslighet för en rad olika livsmedel så blir det viktiga att utesluta dessa under en period samtidigt som man fokuserar på att få tarmslemhinnan i bättre skick.

Funktionsmedicin är ett system-orienterat medicinskt område som strävar efter att på vetenskaplig grund definiera och behandla de underliggande orsakerna till ohälsa. Inom funktionsmedicin så ser man kroppen som ett komplext integrerat nätverk, inte en samling enskilda organ. Man jobbar patientcentrerat och utnyttjar att varje människa är biokemiskt och genetiskt unik. Funktionsmedicin är preventionsorienterad. Inom funktionsmedicin jobbar man som supergeneralister istället för som superspecialister. Man är intresserad av hur allt hänger ihop.

Hur samlar man all den information som man behöver för att kunna göra detta? Man samlar in detta med hjälp av omfattande formulär och man tar en mängd labbprover, man är intresserad av individens genetik och behandlingen individualiseras utifrån all denna information.

Funktionsmedicin kan upplevas som tidskrävande och dyrt. I och med att man lägger mycket tid på varje individ och tar många labbtester kan det kosta en del initialt. Men vad tjänar man inte på att åtgärda ohälsan i grunden, att satsa på friskmedicin. Det kan verkligen betraktas som kostnadseffektivt i ett längre perspektiv. På Cleveland Clinic, ett av de mest prestigefulla sjukhusen i USA har man skapat en stor funktionsmedicinsk avdelning. Här bedriver man mycket forskning och under 2019 väntas det komma data där man jämfört funktionsmedicinen med skolmedicinen just beträffande kostnadseffektivitet. Jag ser med spänning fram emot all ny forskning som kommer inom detta område.

Det kommer förmodligen att dröja ett tag innan det traditionella sjukvårdssystemet tagit till sig det funktionsmedicinska synsättet. Att börja tänka helhet istället för delar. Att utreda och behandla grundorsakerna till den kroniska ohälsan istället för att medicinera för symtomlindring. Det handlar om ett paradigmskifte och sådana tar tid. Men detta skifte kommer och det är helt säkert! Det är en nödvändighet för att kunna hjälpa alla personer som lider av kronisk ohälsa och för att kunna minska de skenande kostnaderna vi har för vår tids ohälsa.