Förra helgen porträtterades jag och boken “Hälsokoden – så får du ökad energi och livsglädje” i ett långt reportage i tidningen Östersundsposten. Ingmar, journalisten ville ha vinklingen att övervinna rädslor eftersom han förstått att det är ett av de teman jag tar upp i boken. Och eftersom jag försöker “leva som jag lär” så tyckte han att det vore passande att jag utmanade någon egen rädsla i reportaget. Det blev då att bada i iskallt vatten, eftersom det verkligen varit något som skrämt mig tidigare (kallbad får bli tema i något framtida inlägg).

I detta reportage fick jag verkligen utmana mina rädslor, förutom det kalla vattnet så innebar det att jag var tvungen att vara med på bild, kallbadande i baddräkt. Jag som alltid varit den som hellre stått bakom kameran än framför och hellre varit den som lyssnat på andra än att själv ta plats. Så jag fick en hel bukett av rädslor utmanade på en och samma gång. När jag sedan dessutom såg att bilden av mig badandes prydde hela framsidan på tidningen så höll jag på att sätta frukosten i halsen. Men eftersom inget av detta var farligt i egentlig mening så överlevde jag.

Som psykolog så jobbar jag mycket med rädslor. Rädslor kommer i många olika skepnader: vi kallar det oro, ångest, skräck och fasor. Rädslan i sig är en nedärvd överlevnadsmekanism som har som funktion att skydda oss när vi utsätts för fara. Att kunna försvara oss mot hot genom att bland annat fightas eller fly har hjälpt oss att överleva. Så att kunna uppfatta hot och sätta oss i säkerhet har och har haft ett stort överlevnadsvärde. Vi kan betrakta rädslan som en säkerhetsavdelning som försöker se till att vi överlever.

Vi behöver förstå att rädslan kommer från en annan tid i vår utveckling, den är primitiv och något vi delar med andra levande arter. Rädsla har bara ett ändamål och det är det att vi ska överleva. Rädsla förstår sig inte på senare utvecklade behov, så som att utvecklas och leva meningsfulla liv. Rädslan bryr sig inte om att vi ska vara lyckliga, bara att vi ska vara säkra.

Den typen av rädslor som jag kommer i kontakt med hos våra klienter på vår psykologmottagning handlar om rädslor för saker som egentligen är ofarliga och som hindrar oss i våra liv. Fobier av olika slag är tydliga exempel på den typen av rädslor. Vi kan exempelvis ha utvecklat rädslor för att vistas på öppna platser, åka kollektivt eller att gå på sociala tillställningar. Saker som vanligtvis är helt ofarliga (men idag på grund av coronaepidemin är förknippade med vissa risker). Alla dessa typer av fobier kan vi dock förstå evolutionärt. Exponerade på öppna platser har vi historiskt varit lätta byten. Social fobi, som innebär rädsla för att bli granskad och kritiserad hänger ihop med vårt behov av att få höra till och ingå i ett socialt sammanhang vilket har främjat vår överlevnad.

Det är kanske rädslan för skam och för att visa sårbarhet som är den rädslan som oftast hindrar oss från att leva det liv vi önskar. Skam är nämligen den känsla som vi människor har allra svårast att tolerera, den känsla som släcker alla andra positiva känslor och den känsla vi därför försöker att navigera runt för att slippa komma i kontakt med. Skammen handlar ju om risken att bli avvisad, att riskera att inte få höra till. Skammen har som funktion att vi anpassar oss till gruppen och följer de osynliga regler som finns för att vi ska få höra till.

Det är skammen som hindrar oss när vi är på väg att göra något osäkert, det är den som är inblandad när vi undviker att ställa oss i fokus. Att hålla tal eller att föreläsa är för många av oss den allra värsta skräcken. Det är inte ovanligt att man uttrycker det som att “Jag skulle hellre dö än att ställa mig på en scen”. Då förstår man att det handlar om starka krafter.

Skammen hindrar oss dock inte bara från att exempelvis ställa oss upp på en scen. Den kan också hindra oss från att våga ta initiativ till att komma andra människor närmare och att visa upp sådant hos oss som känns osäkert och sårbart. Många låter också bli att ta sig an nya utmaningar av rädsla för att misslyckas och för att inte behöva konfronteras med att inte kunna på en gång.

Vi kommer alla att ställas inför en mängd vägval i livet där vi antingen kan låta nyfikenheten leda oss eller där rädslan får oss att inte våga göra det vi egentligen vill. Om rädslorna är det som ofta styr våra liv så riskerar vi att det uppstår ett stort glapp mellan det liv vi skulle vilja leva och det liv som vi lever. Dessa glapp leder till lidande och ohälsa för oss människor. Så undvikande av att komma i kontakt med rädsla, skam och sårbarhet skapar istället långvarigt lidande där vi riskerar att hamna långt ifrån det liv vi egentligen skulle vilja leva.

Det är vanligt att vi människor tänker att vi ska göra nya saker när vi inte längre är rädda. Vi kanske tänker att vi måste vara bättre förberedda, smalare eller på något annat sätt förändrade för att våga ta steg åt det håll vi vill i livet. Men konsten är att gå åt det håll vi vill i livet trots att vi är rädda och osäkra. Att låta det vi vill och längtar till styra våra livsval och inte sätta rädslan vid ratten. För då hamnar vi som jag brukar säga ofta hemma i garaget istället för på det mål vi är nyfikna att besöka. Så det handlar inte om att inte vara rädda, för det är vi alla, utan om att vara modiga och göra det som är viktigt för oss, trots att vi är rädda. För mod handlar ju just om det, att göra något trots att vi är rädda.

Vad är du rädd för? Låter du rädslorna styra dina livsval i för hög grad? Hindrar det dig att leva det liv du egentligen skulle må bra av att leva? Kan du ta steg i riktning åt det håll du önskar i livet och låta rädslan följa med utan att låta den styra?