Många liv förkortas varje år på grund av bristande arbetsmiljö. Forskarnas analys visar att antalet dödsfall på grund av arbetsrelaterad stress kommer att öka i framtiden. Måste det vara så? Hur skulle det vara om vi började betrakta vår personal som vår viktigaste resurs och satsade på ett hållbart arbetsliv?

Upp emot 70 % av de besök som görs inom primärvården är direkt eller indirekt relaterade till stress. Vi vet även att kostnaderna för den stressrelaterade ohälsan är enorm för samhället och för de drabbade individerna. Vi vet sedan tidigare att livskvalitén försämras dramatiskt vid stressrelaterad ohälsa.

Arbetsmiljöverket har låtit forskare räkna på hur många liv som vissa riskfaktorer skördar varje år på svenska arbetsplatser. Resultaten borde få alla att reagera. Exponering för riskfaktorer som stress, skiftesarbete, motoravgaser, buller och ihållande fysiskt tungt arbete skördar varje år många dödsfall.

Vi behöver utveckla en kultur där vi är rädda om varandra. Vi behöver utveckla en företagskultur där chefer förstår att de anställda är deras viktigaste resurs och att en välmående personal är det viktigaste för företagets eller organisationens framgång.

Detta har man insett på många stora framgångsrika företag. Att tänka mer långsiktigt vad gäller att locka och behålla personal. Vi behöver bygga attraktiva företags- och organisationskulturer. Sådana karakteriseras av låga sjuktal och låg personalomsättning. Vi vet också att de organisationer som ligger bäst till vad gäller trivsel ofta också gör bra resultat.

På min psykologmottagning möter jag många människor med stressrelaterad ohälsa, människor som gått in i väggen och som inte vet hur de ska ta sig tillbaka till ett hållbart arbetsliv. Det som förenar dessa individer som har blivit sjuka på sitt jobb är att de alla arbetat på arbetsplatser som inte månat om att deras personal ska hålla i det långa loppet. De kan absolut ha chefer som vill dem väl men den kultur som finns på arbetsplatsen handlar ofta om att det är för många saker som måste lösas kortsiktigt och där tappar chefer det långsiktiga perspektivet.

Något som jag ofta hör är att människor känner sig utbytbara när det inte finns ett hållbart tänk i organisationen. Vanligt är också att personer upplever otydlighet i ledarskapet vad gäller exempelvis prioriteringar och att de många gånger saknar feed-back från sin närmaste chef.

Många jag träffar arbetar inom vården eller inom skolan. Två områden där behoven är enorma och där resurserna aldrig räcker till. Så många människor med hjälpbehov, så många elever som behöver stöttning och hjälp. Vi vet att de människor som löper störst risk för utmattning är de som jobbar i människovårdande yrken: Präster, läkare, sjuksköterskor, psykologer, socialarbetare, fritidsledare och lärare för att nämna några. Att i sitt yrke möta människor i utsatta positioner är emotionellt tungt, att möta människor som mår dåligt och inte ha möjlighet att kunna erbjuda den vård eller den hjälp som man vet att personen är i behov av är ännu mer stressande. Att hela tiden känna sig otillräcklig gör något med oss människor!

Jag träffar människor som arbetar inom vården som berättar att de inte hinner äta eller gå på toaletten under sina arbetspass. När vi åsidosätter även sådana basala behov på ett arbetspass så är det lätt att förstå varför människor inte orkar. Men även i mindre extrema situationer så tas inte hänsyn till människors behov av vila och återhämtning. Vi människor kan klara rätt mycket påfrestning om vi bara får återhämta oss emellanåt. Det räcker inte att återhämta sig på semestern eller på helgen vi måste ha återhämtning av både kortare och längre slag under varje arbetsdag.

En arbetsdag som erbjuder tillräcklig möjlighet till återhämtning under arbetsdagens gång innebär att personen ifråga har energi kvar till annat som är viktigt i livet efter arbetsdagens slut. Tillräcklig återhämtning innebär att man hinner ta både kortare och längre raster. Exempelvis möjlighet att ta en timmes lunch där man både hinner med en kort promenad och en närande måltid utan stress.

Vi behöver en ny arbetskultur där det finns tillräckligt mycket personal för att kunna utföra arbetsuppgifterna och hinna ta raster. Vi behöver en kultur där vi uppmuntrar varandra till vila och återhämtning. En kultur där det är okej att använda arbetsplatsens vilrum eller att gå på en kort promenad. Arbetsplatser där det är en självklarhet att få träna på arbetstid.

Jag är inte politiker och jag förstår att det finns många utmaningar i hur vi organiserar vårt arbetsliv när resurserna är små. Jag är psykolog och är engagerad för människors hälsa och välmående och jag tänker att vi måste kunna organisera vårt arbetsliv på ett smartare sätt. Om våra kommuner och landsting och andra organisationer med höga sjukskrivningstal lärde sig av de mest framgångsrika företagen så skulle de förstå att personalen är den viktigaste resursen och skapa en organisation där människor mår bra och vill stanna. Vi måste se hur vårt system hänger ihop och betrakta allt som en del av en helhet. Då skulle ett hållbart arbetsliv vara det som är bäst både för individerna i det och för ekonomin. För våra gemensamma skattekronor måste det vara mer kostnadseffektivt att förebygga stressrelaterad ohälsa än att försöka rehabilitera människor som redan gått sönder.