Vi befinner oss just nu i en kris som slår hårt både mot människoliv, ekonomi och i vissa delar av världen hotas demokratin. Vi kan drabbas av en känsla av meningslöshet när människor dör och ekonomin raseras. Vi behöver idag anpassa oss efter den nya och väldigt annorlunda verklighet som vi befinner oss i. Vi behöver utveckla resurser till detta både utifrån och inuti oss själva. 

Att i detta läge börja fundera på vad denna kris också skulle kunna möjliggöra kan kanske kännas främmande så här mitt i all stress, mitt i pågående kris. Du kanske har hört uttrycket “kris och utveckling”? Det syftar till att varje kris också kan ge förutsättning för att något nytt att utvecklas.

Under denna kris har vi sett en större medvetenhet om att vi ska tänka på människor som behöver isolera sig och se till att vi håller kontakten. Vårt grundläggande mänskliga behov av andra människor har fått större fokus. Detta är ju ett behov som finns oavsett kris och förhoppningsvis så kan vi ta med oss denna medvetenhet även efter krisen. 

Ofrivillig ensamhet är nämligen oerhört stressande för oss människor och ofrivillig ensamhet anses vara ungefär lika skadligt för oss som att röka 15 cigaretter om dagen. Så om vi får syn på detta nu så kanske vi blir starkare tillsammans efter denna kris. 

Mitt i denna kris har vi redan kunnat se några intressanta saker: vi människor kan ändra våra beteenden radikalt om vi bara inser allvaret i situationen. Kanske kan vi dra nytta av denna gemensamma erfarenhet när vi som mänsklighet ska jobba med andra viktiga frågor som exempelvis att göra nödvändiga förändringar när det handlar om klimatförändringarna. 

När vi ställs inför ett stort hot, om vi eller någon nära hotas till livet exempelvis genom ett väpnat rån, en naturkatastof, en allvarlig olycka eller sjukdom så kan vi människor utveckla något som kallas PTSD (Post-Traumatiskt-Stress-Syndrom). Det är ett allvarligt psykologiskt stresstillstånd som innebär att vi kan uppleva svår ångest under lång tid vilket i sin tur ger en sämre livskvalitet och högre risk för att utveckla olika fysiska sjukdomstillstånd.

Färre är det som hört talas om Post-traumatic growth (PTG). Människor som hamnar i allvarliga kriser och katastrofer kan många gånger uppleva att det sker en personlig utveckling efter en sådan omtumlande period. Vi vet att många människor som varit med om allvarliga kriser och katastrofer upplever att de efteråt omvärderat vad som är viktigt för dem i det längre perspektivet.

Många gånger får vi då syn på att det är de små sakerna i livet som är de riktigt stora, att det är de saker som vi så ofta tar för givna som verkligen betyder något, såsom att vara frisk, att ha en kropp som fungerar, att någonstans att bo, att ha tillgång till rent vatten och mat. Att kunna röra sig i naturen och kunna träffa andra människor och att att kunna samlas tillsammans med andra människor runt något som är betydelsefullt.

Jag tänker att det kanske blir just detta som vi kommer att uppskatta så mycket mera sen , efter krisen. Att obehindrat kunna träffas, att ha släktträff, att kramas, att ställa till med fest eller att gå på idrottsevenemang konserter eller andra kulturella arrangemang. 

Inom psykologisk behandling så använder vi oss till och med av denna mekanism exempelvis när vi jobbar utifrån ACT (Acceptance and commitment therapy) för att hjälpa människor att komma i kontakt med sina mer grundläggande värderingar. Man kan då göra en övning som går ut på att möta sig själv som riktigt gammal och titta tillbaka på sitt liv och se hur det varit om det varit precis så som man önskat. I en sådan övning kommer i princip alltid de relationella värdena högst upp.

Jag hörde någon säga att han insett att han även innan Corona levt sitt liv isolerad som om det var Corona och att han efter epidemin tänkte ändra på detta. Han hade fått syn på att han levt sitt liv med hög grad av socialt undvikande och hade i denna situation fått syn på en ny riktning som han vill ha i livet. Ett liv med mera kontakt och fler upplevelser tillsammans med andra. 

För var och en av oss kan denna period ge en möjlighet till utveckling. Jag tänker att vi i denna situation har möjlighet att bli medveten om vad som är viktigt för oss i grund och botten, vad som ger vårt liv mening. Kanske vi efter denna period vill ändra något på riktningen i våra liv. Vi kanske vill prioritera tid tillsammans med andra som vi tycker om och som vi upplever att vi delar något viktigt med. Vi kanske har fått syn på att vi mår bra av att slå av på tempot en aning och vill fortsätta att prioritera pauser, stillhet och återhämtning i större grad än tidigare.

Har du lärt dig något viktigt om dig själv och vad som är viktigt i ditt liv under den period som krisen varat så här långt? Finns det lärdomar att göra som kan förändra vilka val du vill göra i framtiden, sen efter att Coronaepidemin klingat av?

coronaMeningrelationerTillsammansutveckling